..kan jag längta efter en dag som denna då det återigen inte blivit vinter utan bara är regn och grått. Då är det fint att slumpa fram bilder ur datorn och få en glimt av en vinter som var en sommar med havssköldpaddor i havet runt Sri Lanka och Malaysia och i sanden i Thailand!
Det där med Halloween brukar jag väl inte fira här hemma i Sverige, däremot tycker jag om att gå en långpromenad på kyrkogården här i Uppsala, den är alldeles full av ljus! Förra året bodde jag ju i Bryssel, och då passade jag på att Halloweenfira lite och göra en jättegod pumpakaka, receptet hittar ni här. Happy Halloween och Vacker Allhelgonahelg önskar jag ändå till alla!
Sparat under: Livet
Elin Grelsson skriver om kontrollbehov och känsla på ett mycket bra sätt här. Jag känner igen mig i mycket, om än inte i allt, men en grej som fastnade lite extra var denna rad: ”Jag lever ett extremt intensivt liv, med egentligen alldeles för mycket att göra konstant, och jag har valt det själv.” Hur många gånger har jag inte beskrivit mig själv så? Och hur förhåller jag mig till det idag?
Alltså, jag har alltid trivts som bäst när jag har kalendern fulltecknad, massor av saker att göra, ansvar för att saker blir gjorda och massor av folk runtom mig av olika skäl, på jobbet, på skolan, på olika föreningsaktiviteter och annat. Det är så jag ser mig själv, jag gör för mycket, men jag klarar det för att jag trivs väldigt bra med det, det gör mig lycklig. Problemet är bara den där hårfina gränsen mellan att göra tusen saker man älskar och att göra tusen saker men glömma bort varför man gör dem för att man inte hinner känna efter. Det är då det blir magkatarr och sömnproblem och stress.
I nuläget gör jag något helt annat – jag har inga åtaganden, inga aktiviteter som fyller min tid till bristningsgränsen, inget engagemang i något jag brinner för – jag har f’n inte ens en kalender. På ett sätt är det helt fantastiskt, jag har inte haft magkatarr på ett år, jag har inga problem med att somna, jag har en massa tid över till att tänka, till att pyssla, till att göra ingenting.
Men egentligen gör det mig rädd. Ibland på gränsen till skräckslagen. Jag är inte engagerad i någonting, jag gör inget förutom plugget som jag måste, jag har inget ansvar gentemot någon annan, jag ingår inte i något sammanhang som försöker åstadkomma något. Jag saknar det. Problemet ligger i att ju mer jag gör, desto mer hinner jag med, när jag gör lite så blir varenda småsak asjobbig att ta tag i. Samtidigt är det så skönt att inte känna någon stress, kunna disponera tiden helt oplanerat.
Jag känner mig ambivalent inför situationen, har funderat på det ett bra tag nu hur jag ska göra med detta – uppsatsen drar igång om en vecka, jag kommer att behöva fokusera på den, men om jag hade något annat att tänka på skulle tiden användas mycket mer effektivt. Har tänkt på detta ett tag nu, och så idag insåg jag att jag nog behövde börja skriva ner saker i en kalender för att hålla reda på dem. Kanske är jag på väg att fylla min tid igen? Dock med ett större medvetande än tidigare om hur mycket jag värderar tid att göra ingenting.
Idag gjorde jag äntligen klart min örhängestavla som jag började med för ett par veckor sedan när jag målade udda ramar i guld. Var förbi på lokala loppisen och hittade en perfekt liten virkad duk för 5 spänn. Bara att trycka fast med häftstift på baksidan av ramen så blev det såhär fint (synd bara att jag har en så dålig kamera):
Roligt att sen kollade jag favvo-Clara, och hon hade gjort en liknande grej! En tavelram och sen ståltrådar att hänga örhängena på, lite liknande så som jag hade förut när jag hade ett tyg spänt över en kartong och sedan ståltrådar över, men hennes blev mycket mycket finare!
Sparat under: Politik, Sri Lanka | Etiketter: Chantal Mouffe, fackföreningar, globalisering, statsvetenskap
Uppsatsämne är det jag funderar mest på just nu. Hur i hela friden bestämmer man sig, när allt verkar omöjligt men intressant eller bara obegripligt? Med bara ett par månader kvar av studierna blir frågan om var jag ska bli när jag blir stor allt mer överhängande, och min motreaktion verkar vara att inte riktigt vilja någonting, eller åtminsone inte veta var jag vill. Är det mångfald jag vill studera, eller demokratibegreppet hos Dahl och Mouffe? Eller är det governance inom biståndsdiskursen, eller något helt annat som jag inte ens tänkt på ännu? Fy vad svårt det känns, framför allt för att jag inte riktigt går med på detta att jag ska bestämma helt själv – jag vill ju skriva åt någon, skriva något som nån kan ha nytta av, eller åtminstone tycka är intressant. Nån som har nåt på lur?
En bra grej var en föreläsning jag var på i måndags, det handlade om globaliseringens effekter, framför allt om hur den påverkat socialdemokratin och fackföreningsrörelsen i Europa. Magnus Ryner talade bland annat om Ulrich Becks risksamhälle och Anthony Giddens postpolitiska samhälle, mycket intressant särskilt som jag precis läser om det i min nya favoritsamtalsämne- bok Om det politiska av Chantal Mouffe. Kommer att återkomma till detta ämne när jag läst klart boken och bildat mig en lite klarare uppfattning om det hela. Dock sjukt intressant, alla som är minsta intresserade av politik borde läsa den! Ingrmar Lindberg talade om hur fackföreningsrörelsen agerar (eller inte) som svar på globaliseringen, bland annat med exempel ifrån en textilfabrik i Sri Lanka. Kul! tänkte jag, något jag vet en massa om, men så var tiden slut och det blev inte så mycket mer sagt om just det.
Sedan dess så har detta mitt c-uppsatsämne (fackliga strategier i Sri Lankas textilindustri) poppat upp flera gånger i veckan, jag fick mail om att jag ska få de sista stipendiepengarna, jag fick mail från dem collective och såg en liten intervju med Annika i tv och så slutligen, idag, så läste jag lite lite i uppsatsen. Den verkade inte fullt så dålig som jag trodde, rätt ok faktiskt bortset från slutdiskussionen som verkligen inte håller måttet. Men iallafall, efter att ha förnekat dess existens i mer än ett år, kändes det lite som ett framsteg att jag vågade titta på den idag efter mer än ett år sedan den blev klar…
En helt annan sak, men när jag ändå är inne på politik, är två intressanta grejer jag läst idag, om att LAS inte borde få skulden för ungdomsarbetslösheten (i VF) och om problemet med att vi lever och beter oss som att jordens resurser är oändliga (i DN), trots att så verkligen inte är fallet. Detta tål verkligen att tänkas på, vad det egentligen finns för alternativ till det absurda konsumtionssamhället vi har idag, om man samtidigt vill behålla och förbättra människors livsvillkor. ”Levnadsstandard” är ett begrepp som måste omvärderas – vad är det egentligen, vad borde det vara?
Imorgon åker jag till Oslo för att träffa två kära vänner. Det kommer att bli en långhelg med mycket mys och långa samtal, samt en och annan tur runt stan. Såhär fint var det sist jag var där, i november för tre år sedan:
Idag har jag pysslat. Tänkte plugga men tyckte att jag var så duktig igår och nästan läste klart, så pyssel blev det! Nu när det nästan är frost om mornarna så har cykelsadeln börjat kännas otrevligt kall. Jag hade lite grejer kvar sen ett par år sen när jag sydde ett sadelskydd, så det var klart på en timme!
Såhär enkelt är det:
1. Rita av din sadel på ett vanligt papper, klipp ut och mäta runtom din urklippta mall (enklast om man viker den i mitten och mätar hälften och sedan dubblar).
2. Klipp ut en tygremsa, ca 10-12 cm bred och lika lång som omkretsen på din sadelmall. Jag använder ett ganska tjockt tyg, lite bävernylonaktigt. Vik in ena långsida, först 5 mm sen 10mm och nåla. Sy ihop med raksöm så att det blir en lång kanal längs hela sidan. Sy sedan ihop remsans kortsidor med varandra, räta mot räta – OBS! Sy inte över själva kanalen, resår ska in där sen!
3. Klipp ut 2 sadelbitar, den ena, som ska vara uppåt, gjorde jag i ett lurvigt pälstyg, den andra gjorde jag av ett tunt (5mm) sittunderlag, finns billigt på typ clas olsson. På den övre biten ska det vara ca 12 mm sömsmån, liggunderlagsbiten ska vara exakt som mallen.
4. Nåla fast den övre (pälstyget) med den långsida av remsan som inte har någon kanal, räta mot räta. Om man märker ut mitt fram och mitt bak på båda delar innan man börjar nåla så blir det enklast att få allt att passa ihop.
5. Sy sedan ihop bitarna, ca 10 mm från kanten med raksöm, sen zick-zackar du utanför, så sitter de ihop bättre och det blir enklare än att zick-zacka innan man syr ihop bitarna.
6. Nästan klart! Här gjorde jag så att jag helt enkelt limmade fast sittunderlagsbiten på avigsidan av pälstyget. Men om man vill vara lite ordentligare eller inte har nåt textillim kan man klippa ut en bit till av det tyg man använde till kantremsan, lika stor som mallen (med sömsmån), sy fast denna längs zick-zacksömmen – men lämna öppet ca 10 cm längs bakkanten, sedan bara stoppa in sittunderlagsbiten där. Då blir det extra stadigt och kan dessutom tvättas i maskin!
7. Nu är det bara resåren kvar att trä in – sätt en säkerhetsnål i ena änden av ett resårband (jag anv. platt 5mm brett) och trä igenom kanalen. Dra åt så hårt du vill ha det, klipp av och knyt ihop. OBS! Klipp inte innan du trär igenom, då blir det svårt att få rätt längd!
Sparat under: Hemma, Recept | Etiketter: low point, mat, sånt jag gillar, Umeå
Jag har verit hemma över helgen. Återigen många timmar i buss som låter mig tänka på saker fast mest bara gör mig alldeles alldeles tom inuti. Ibland är det rätt, ibland inte alls utan mer hemskt. Hemskt vackert är det dock alltid, särskilt längs Höga kusten som denna gång var stålgrått hav och gula skogar insvepta i tjockt vitmörkt regn. Precis som en trollsaga. Tyvärr har jag ingen bild för min kamera är kass just nu och jag längtar efter en ny. Såhär brukar det dock se ut hemma:
Att vara hemma var omtumlande, så mänga känslor som hanns med på så kort tid. Glädje, frustration, oro, lycka, kärlek, sorg. Samtal inpå natten och många många frågor. Frågor som fått mig att tänka, tänka i banor som jag gjort allt mer det senaste året men som jag inte riktigt vågat ta i. Inte riktigt vågar ta i nu heller kanske, men som jag iallafall försöker förstå. Kan man någonsin vara säker på sina val. Jag tror det, är det för det mesta. Just nu, den senaste månaden, har jag, trots flera oväntade humörsvängningar, varit helt övertygad om att jag är på rätt plats. Just här, just nu. Det är den enda måttstocken man egentligen kan ha. Men det skapar frågor också. Om mindre än ett halvår ska jag bli färdig med min utbildning. Vad sen? Jag vet inte, men det jag undrar mer och mer över är vart jag vill att den ska ta mig. Var jag vill. Vad jag vill. Idag har jag iallafall gjort en lista, det hjälper alltid mina snurrande tankar. En lista på vad som gör mig lycklig, vad som gör mig olycklig, så att jag inte glömmer vad som är viktigt.
En sak som gör mig mycket lycklig är det som min vän L kallar ”allmänningens komedi”: att plocka äpplen och plommon som fullmogna i kilovis pryder träden på allmänningar lite här och var i Uppsala. Det är lycka det, att cykla omkring och plocka korgen full, sedan åka hem och koka äppelmos så det räcker till gröten långt in på vintern. Och som grädde på moset få en fin bild som minne!
För övrigt är det ju perfekt tid nu att köpa billiga svenska äpplen i mataffärerna. Gör storkok på äppelmos! Använd mindre socker än vad som står i vanliga recept, jag brukar ta ca hälften av angiven mängd – koka äppelbitarna med skalet kvar, och ta av från spisen innan allt är helt sönderkokat, så får du äppelmos med lite mer trevlig konsistens (jag avskyr när det är helt slätt, som köpemoset) och dessutom så smakar det mycket mer! För att det ska hålla sig så får man förvara i frysen i små fryspåsar eller burkar, och så kan man ta fram lite i taget under hela den långa mörka hösten!
I söndags hade jag en mysig kväll då L kom över med två fina vänner och vi lagade mat och pysslade. Jag hade precis möblerat om efter att jag fått min fina sekretär, och istället för att bära ner skrivbordet i källaren så fick det bli kvar, så nu har jag ett mat och pysselbord som passar in fint i rummet. Bäst av allt att jag nu kan ha framme det pyssel jag gör för tillfället, då blir det mer gjort!
Vi målade, klippte och klistrade, jag målade udda tavelramar som jag köpt i knallgrönt och guld, nu sitter de på väggen ovanför sängen med de gamla nothäftet jag köpte, blev himla fint! (Dock gjorde mina gula väggar att guldet blev lite trist, men bara väggarna blir vita så!
När jag gjorde rönnbärssnören för ett par veckor sedan blev det en del rönnbär över, jag sparade dem i en fin tallrik och de har hållt sig hur fint som helst, som ett litet stilleben på favvobyrån tillsammans med en jättefin duk som farmor vävt. Mys.
…börjar det så smått att bli lite fint. Särskilt dagar om idag med strålande höstsol och klar luft.
Igår fick jag en ny fin sekretär också. Bild kommer när jag möblerat om som det ska vara. Det kommer att bli så fint! Bara nån kunde komma och måla om här som det lovat så skulle jag bli väldans nöjd. Men men, det är rätt bra ändå!
